DreamUp Intervju - Den galna historian om bandet
(OBS, detta är ej en ny intervju om bandet. Den är precis från när de började slå igenom i USA.) Enjoy=D
Två och ett halv år in i deras karriär, Tokio Hotel har slagit alla rekord. Igår i Tyskland, idag genom Europa, bandet väcker passion överallt. Tom, Bill, Georg och Gustavs ankomst hanterar dom med ett mästerligt lugn.
När visste ni att ni var gjorda till att göra musik?
Tom: Bill och jag var fortfarande barn när våran mamma bestämde sig för att starta om sitt liv på nytt med en musiker, Gordon. Våran styvfar tillbringade hela sitt liv åt elgitarren. Han spelade i ett punk/rock band som hetter "Fatun" och var lärare i en musikskola i Magdeburg. Vi var 6 år gamla när vi var mogna att hålla i en gitarr utan att tappa den i golvet, vi tilläts att spela den då. Magin funkade omedelbart.
Bill: Första gången jag såg Tom hålla i en gitarr kände jag att någonting hände. Det stog klart för mig att han hade talang, en naturbegåvning till instrumentet. Jag hade inte samma talang som honom. När jag knappt kunde spela tre acord hade Tom redan börjat improvisera. Det är därför jag koncentrerade mig på sången! (skratt)
Gustav: För mig var musiken en beroende sak i min barndom. Jag fick mina första trummor när jag var fem år gammal. Varje kväll när jag skulle somna drömde jag om att stå på scen och kompa solon Phil Collins, en idol från min barndom.
Georg: Tillslut har vi mig som inte är född som musikaliskt geni! (skratt) Jag upptäckte basen helt på en chancning längre fram. I collage hade jag två kompisar som hade ett rockband. De behövde någon som spelade bas och erbjöd platsen till mig. Jag fann iden intressant och köpte en bas.
Vad har ni för minnen från när ni precis hade startat bandet?
Georg: Våra första steg på scenen var ganska patetiska! (brister ut i skratt) Vi trodde vi var kungarna av rock, men tydligen var vi de enda som tänkte så..
Tom: Det är sant att våra första konserter inte alls var glamourösa. Vi var fortfarande oerfarna ungar. Vi spelade på små klubbar, på fester inne i byn där publiken tänkte mer på att dricka öl än att lyssna på nya artister.
Bill: När jag tänker tillbaka på hur det började, så tycker jag att vi har gått genom mycket, men jag skulle aldrig vilja göra det igen...
Gick alla med på stilen ni har i bandet?
Tom: Vi har alla olika musiksmak. På den tiden lyssnade Georg mycket på Oasis och Fall Out Boy, Gustav älskade Metallica, Bill var ett fan av Green Day och jag lyssnade på hip-hop. Våra olika musiksmaker har aldrig varit ett hinder för bandet, snarare motsattsen, den har skapat en konstnärlig alkemi.
Gustav: Vi startade tillsammans med namnet Devilish. Våra första låtar var inspererade av punk men vi utvecklade snabbt ett mer rockigt sound.
Vad fick er att tro på det?
Tom: Även om det var ngra misslyckanden i början så utvecklade vi en ihärdighet och började ha ett litet ryckte i Magdeburg. Såklart så blev vi kritiserade men allt fler beundrare började också stötta oss. I entusiasmen av publiken som ger en beslutsamhet av att tro på det man gör och klamra sig fast i svåra situationer. Utan publiken som applåderade för oss hade det nog slutat med att vi gav upp.
Gustav: Om inte Tokio Hotel hade överlevt hade jag fortfarande fortsatt att spela även om jag var anonym. Jag har alltid varit hetsig och ambitiös och jag gar aldrig tänkt tanken att göra något annat än att spela trummor.
När blev ni medvetna om fenomenet Tokio Hotel?
Bill: Det är svårt att säga en exakt tidpunkt när vi blev medvetna om storleken av våran succe. Allting hände så fort! I Tyskland kände vi att något var på gång direkt efter att vi släppt våran första singel, Durch den Monsun (15 Augusti, 2005). Men vi var långt ifrån att tro att vi skulle få en succe utanför landet. Jag är faktiskt fortfarande förvånad över vad som har hänt oss. Ja, jag tror att jag inte riktigt är tillbaka på jorden än. Äventyret Tokio Hotel gör att jag lever i en dagdröm..
Exclusivt: Dörrarna för succe i Amerika är svåra att korsa för Europeiska band. Och Tokio Hotel är inget undantag. 15 februari detta år gav de fyra killarna från Magdeburg sin första konsert i USA, i Los Angeles, i legendaren Roxy, där även band som U2, Coldplay eller Depeche Mode har spelat på sin tid. Publiken som mest bestog av journalister har varit hårda med kritiken av Tokio Hotel.... Två dagar senare var mottagandet mindre hårt på konserten i New York. Trots det lindriga första försöket kvarstår den tyska kvartettens motavation om att erövra Amerika.
Tom: Vi måste fortfarande medge att våran första konsert i Frankrike har ändrat ödet för vårat band ( Trabendo konserten i Paris den 28 september, 2006) Att ha en succe i Tyskland är en sak, men att upptäcka alla dessa franska fans, trots språkmuren, var nästan ett mirakel. Enligt min åsikt var det det som tog bandet till en annan nivå.
Vad tycker ni om anti-Tokio Hotel hemsidor?
Georg: Vi har hört talas om det. Man kan inte vara älskad av alla, men en kampanj mot bandet är lite för mycket enligt mig. Vi skadar inte någon vad jag vet...
Tom: Ända sedan bardommen har Bill och jag varit utlösningen för irration för vissa personer...(ler) Även i skolan har elever viljat attackera mig bara för mina dreads. Folk gillar inte när man visar sin olikhet. Och det är samma med succen, dom utvecklar hat omedelbart.
Skrämmer kändisskapet er någon gång?
Bill: Raka motsattsen, den stärker oss. Låt oss vara ärliga, ingen av oss är här av en chansning. Det är en glädje att göra musik som dras så stor publik, att bli igenkänd, att bli hurrad. Livet som artist understärker otroliga känslor, delade känslor men också överdrift, det är nöje varje gång. När man har provat lite av det känns det vanliga livet lugnt. Alla fyra garanterar att det här är en dröm som aldrig slutar.
Kan succen gå er över huvudet?
Gustav: Vi har alla väldigt olika karaktärer, men vi delar samma målsättning och samma beslutsamhet i arbetet. När vi tog våra förta steg inom musiken visste vi vad priset var för att uppnå succé. Ingen av oss vilar och alla gör vad som behövs för att fortsätta vara starka.
Försivinner scenskräck med tiden?
Bill: Inte alls (skratt)! Trots alla konserter är vi fortfarande lika stressande innan vi går upp på scenen. Rädslan blir starkare med succen.... men det tar inte bort förtjusningen av att uppträda inför publik, men de första fem minuterna är ofta skrämmande.
What do you feel vis-à-vis to your thousands of fans? (Fattar inte frågan)
Tom: De flesta fans är i våra ålder. Därför är det en riktig närhet mellan oss och det är lysande! Vi är helt på samma våglängd. Och våran publik består mest av tjejer så I love the idea to make dream as many pretty girls (?)
Hur är atmosfären privat i bandet?
Gustav: Vi står varanndra väldigt nära. Bill, Tom, Georg och jag är ett riktigt band av kompisar. Efter jobb biten så stítter vi tillsammans och pratar i timmar. Vi är tillsammans nästan hela tiden, även på våra lediga dagar.
Hur spenderade ni eran senaste semester, tillsammans?
Bill: Nej, inte den här gången. Tom och jag tog chansen att flyga bort två veckor i december, bara vi två. Jag behövde en stund när det bara var jag och honom. Vi hade parkerat våra väskor på en paradis ö på Mavadavierna. Georg var också där men inte på samma ö. Gustav föredrog att åka till Hawaii.
Vad har tjejer för plats i era liv?
Bill: Vi är på turné nästan hela tiden, så frågan går fort att besvara: Vi har ingen tid att fästa uppmäksamhet åt tjejer. Om jag ska vara ärlig har jag inte haft en kärleksaffär sen bandet blev succe, inte ens en ennatts flört.
Tom: När vi är på turné är inga tjejer tillåtna i bussen, det är en regel vi har bestämt. Hursomhelst, om någon av oss skulle vilja spendera natten någon annan stans är det inget som hindrar honom...
Två och ett halv år in i deras karriär, Tokio Hotel har slagit alla rekord. Igår i Tyskland, idag genom Europa, bandet väcker passion överallt. Tom, Bill, Georg och Gustavs ankomst hanterar dom med ett mästerligt lugn.
När visste ni att ni var gjorda till att göra musik?
Tom: Bill och jag var fortfarande barn när våran mamma bestämde sig för att starta om sitt liv på nytt med en musiker, Gordon. Våran styvfar tillbringade hela sitt liv åt elgitarren. Han spelade i ett punk/rock band som hetter "Fatun" och var lärare i en musikskola i Magdeburg. Vi var 6 år gamla när vi var mogna att hålla i en gitarr utan att tappa den i golvet, vi tilläts att spela den då. Magin funkade omedelbart.
Bill: Första gången jag såg Tom hålla i en gitarr kände jag att någonting hände. Det stog klart för mig att han hade talang, en naturbegåvning till instrumentet. Jag hade inte samma talang som honom. När jag knappt kunde spela tre acord hade Tom redan börjat improvisera. Det är därför jag koncentrerade mig på sången! (skratt)
Gustav: För mig var musiken en beroende sak i min barndom. Jag fick mina första trummor när jag var fem år gammal. Varje kväll när jag skulle somna drömde jag om att stå på scen och kompa solon Phil Collins, en idol från min barndom.
Georg: Tillslut har vi mig som inte är född som musikaliskt geni! (skratt) Jag upptäckte basen helt på en chancning längre fram. I collage hade jag två kompisar som hade ett rockband. De behövde någon som spelade bas och erbjöd platsen till mig. Jag fann iden intressant och köpte en bas.
Vad har ni för minnen från när ni precis hade startat bandet?
Georg: Våra första steg på scenen var ganska patetiska! (brister ut i skratt) Vi trodde vi var kungarna av rock, men tydligen var vi de enda som tänkte så..
Tom: Det är sant att våra första konserter inte alls var glamourösa. Vi var fortfarande oerfarna ungar. Vi spelade på små klubbar, på fester inne i byn där publiken tänkte mer på att dricka öl än att lyssna på nya artister.
Bill: När jag tänker tillbaka på hur det började, så tycker jag att vi har gått genom mycket, men jag skulle aldrig vilja göra det igen...
Gick alla med på stilen ni har i bandet?
Tom: Vi har alla olika musiksmak. På den tiden lyssnade Georg mycket på Oasis och Fall Out Boy, Gustav älskade Metallica, Bill var ett fan av Green Day och jag lyssnade på hip-hop. Våra olika musiksmaker har aldrig varit ett hinder för bandet, snarare motsattsen, den har skapat en konstnärlig alkemi.
Gustav: Vi startade tillsammans med namnet Devilish. Våra första låtar var inspererade av punk men vi utvecklade snabbt ett mer rockigt sound.
Vad fick er att tro på det?
Tom: Även om det var ngra misslyckanden i början så utvecklade vi en ihärdighet och började ha ett litet ryckte i Magdeburg. Såklart så blev vi kritiserade men allt fler beundrare började också stötta oss. I entusiasmen av publiken som ger en beslutsamhet av att tro på det man gör och klamra sig fast i svåra situationer. Utan publiken som applåderade för oss hade det nog slutat med att vi gav upp.
Gustav: Om inte Tokio Hotel hade överlevt hade jag fortfarande fortsatt att spela även om jag var anonym. Jag har alltid varit hetsig och ambitiös och jag gar aldrig tänkt tanken att göra något annat än att spela trummor.
När blev ni medvetna om fenomenet Tokio Hotel?
Bill: Det är svårt att säga en exakt tidpunkt när vi blev medvetna om storleken av våran succe. Allting hände så fort! I Tyskland kände vi att något var på gång direkt efter att vi släppt våran första singel, Durch den Monsun (15 Augusti, 2005). Men vi var långt ifrån att tro att vi skulle få en succe utanför landet. Jag är faktiskt fortfarande förvånad över vad som har hänt oss. Ja, jag tror att jag inte riktigt är tillbaka på jorden än. Äventyret Tokio Hotel gör att jag lever i en dagdröm..
Exclusivt: Dörrarna för succe i Amerika är svåra att korsa för Europeiska band. Och Tokio Hotel är inget undantag. 15 februari detta år gav de fyra killarna från Magdeburg sin första konsert i USA, i Los Angeles, i legendaren Roxy, där även band som U2, Coldplay eller Depeche Mode har spelat på sin tid. Publiken som mest bestog av journalister har varit hårda med kritiken av Tokio Hotel.... Två dagar senare var mottagandet mindre hårt på konserten i New York. Trots det lindriga första försöket kvarstår den tyska kvartettens motavation om att erövra Amerika.
Tom: Vi måste fortfarande medge att våran första konsert i Frankrike har ändrat ödet för vårat band ( Trabendo konserten i Paris den 28 september, 2006) Att ha en succe i Tyskland är en sak, men att upptäcka alla dessa franska fans, trots språkmuren, var nästan ett mirakel. Enligt min åsikt var det det som tog bandet till en annan nivå.
Vad tycker ni om anti-Tokio Hotel hemsidor?
Georg: Vi har hört talas om det. Man kan inte vara älskad av alla, men en kampanj mot bandet är lite för mycket enligt mig. Vi skadar inte någon vad jag vet...
Tom: Ända sedan bardommen har Bill och jag varit utlösningen för irration för vissa personer...(ler) Även i skolan har elever viljat attackera mig bara för mina dreads. Folk gillar inte när man visar sin olikhet. Och det är samma med succen, dom utvecklar hat omedelbart.
Skrämmer kändisskapet er någon gång?
Bill: Raka motsattsen, den stärker oss. Låt oss vara ärliga, ingen av oss är här av en chansning. Det är en glädje att göra musik som dras så stor publik, att bli igenkänd, att bli hurrad. Livet som artist understärker otroliga känslor, delade känslor men också överdrift, det är nöje varje gång. När man har provat lite av det känns det vanliga livet lugnt. Alla fyra garanterar att det här är en dröm som aldrig slutar.
Kan succen gå er över huvudet?
Gustav: Vi har alla väldigt olika karaktärer, men vi delar samma målsättning och samma beslutsamhet i arbetet. När vi tog våra förta steg inom musiken visste vi vad priset var för att uppnå succé. Ingen av oss vilar och alla gör vad som behövs för att fortsätta vara starka.
Försivinner scenskräck med tiden?
Bill: Inte alls (skratt)! Trots alla konserter är vi fortfarande lika stressande innan vi går upp på scenen. Rädslan blir starkare med succen.... men det tar inte bort förtjusningen av att uppträda inför publik, men de första fem minuterna är ofta skrämmande.
What do you feel vis-à-vis to your thousands of fans? (Fattar inte frågan)
Tom: De flesta fans är i våra ålder. Därför är det en riktig närhet mellan oss och det är lysande! Vi är helt på samma våglängd. Och våran publik består mest av tjejer så I love the idea to make dream as many pretty girls (?)
Hur är atmosfären privat i bandet?
Gustav: Vi står varanndra väldigt nära. Bill, Tom, Georg och jag är ett riktigt band av kompisar. Efter jobb biten så stítter vi tillsammans och pratar i timmar. Vi är tillsammans nästan hela tiden, även på våra lediga dagar.
Hur spenderade ni eran senaste semester, tillsammans?
Bill: Nej, inte den här gången. Tom och jag tog chansen att flyga bort två veckor i december, bara vi två. Jag behövde en stund när det bara var jag och honom. Vi hade parkerat våra väskor på en paradis ö på Mavadavierna. Georg var också där men inte på samma ö. Gustav föredrog att åka till Hawaii.
Vad har tjejer för plats i era liv?
Bill: Vi är på turné nästan hela tiden, så frågan går fort att besvara: Vi har ingen tid att fästa uppmäksamhet åt tjejer. Om jag ska vara ärlig har jag inte haft en kärleksaffär sen bandet blev succe, inte ens en ennatts flört.
Tom: När vi är på turné är inga tjejer tillåtna i bussen, det är en regel vi har bestämt. Hursomhelst, om någon av oss skulle vilja spendera natten någon annan stans är det inget som hindrar honom...
Trackback
